|
| ||
| "Krokimodell? Det är väl när man är naken? Känns inte det jättekonstigt och utlämnande?" Den frågan har man fått ett antal gånger. Många som ställt den frågan, har varit lärare, eller blivande lärare (pga att jag umgås med många sådana.). En gång svarade jag en snygg 24-årig blivande gymnasielärarinna, som ställt mig den frågan: "Känns inte ditt yrke konstigt, i så fall. De tjejer som ser mig naken, är mentalt inställda på att se det som konstnärligt. Du däremot, är snygg, inte mycket äldre än dina elever, och står inför människor, som är i den åldern, då de upptäcker sin sexualitet. Vem av oss två tror du utsätter sig för flest människors sexuella fantasier genom jobbet?" Jag vet inte varför jag inte känner mig generad över att vara naken inför någon annan, men frågan kanske snarare borde vara varför det skulle vara generande, än varför det inte är det. Är det inte bara inlärt att man "ska" känna så? Första gången jag kände att jag skulle kunna vara naken inför någon, var när en kille berättade för mig att vissa tycker att det inte är ett problem att vara nakna tillsammans, killar och tjejer, utan att de kan basta ihop, utan underkläder eller handdukar, eller badkläder. Jag tänkte att så kan man ju tänka, och ändrade inställning på nolltid. Hade en tjej frågat mig en halvtimme tidigare, om jag ville basta med henne, hade jag inte kunnat tänka mig det. Mina hinder var enbart inlärda. Första gången jag var nakenmodell, var fascinerande. Tänk dig att gå in på ett café, och gå fram till någon, och hälla ett glas vatten över henne, och hon sitter bara kvar, och pratar vidare med den hon pratade med. Ingen reagerar. Sedan häller du vatten över en annan, och han reagerar likadant. Så kändes det att vara modell. Det sitter så djupt i en, att det är laddat med nakenhet, att det känns direkt surrealistiskt, när man klär av sig naken, och alla tycker det är helt normalt. Fascinerande känsla. Det var bara första gången, jag kände så. Sedan vänjer man sig vid att det ska vara så, och efter första gången, har det varit som ett jobb, vilket som helst. Nakenheten är för en modell, vad kostymen är för banktjänstemannen, och overallen för byggjobbaren; arbetsklädseln, varken mer eller mindre. Sedan är alla människor olika. Vissa kan inte ens jobba som påklädda modeller, för att de inte klarar att stå i blickpunkten. Naturligtvis måste folks gränser respekteras, även om de bara är socialt konstruerade. Jag gillar inte att män och kvinnor måste duscha och sova tillsammans i lumpen. I Simhallen i Linköping, tvättar både den manliga och kvinnliga personalen golvet i duscharna, medan folk av motsatt kön, duschar där. De tror uppenbarligen inte själva, att folk känner sig bekväma med det, för de har ingen unisexbastu. Dessa företeelser, gör inte mig något, men det finns andra som är illa berörda, och de borde respekteras. But that, my friends, is a totally different story. |
